Springer du snabbt nog?

Ingen springer lika snabbt som en bil. Inte vad man vet i alla fall. Med säkerhet inte en människa. Vi saknar helt enkelt fysiken. Oavsett hur mycket “bensin” vi får i oss kommer det aldrig gå. Möjligen om vi skulle kombinera våra kroppar med någon slags robotben skulle det finnas en chans. Inte ens med optimal kosthållning och en ultimatform skulle det gå. Inte ens med hjälp av dintårta. Kanske möjligen om vi satte ett par hjul på våra träningsskor och installerade en raketmotor. Men skämt åsido nu.

Det ovanstående låter ju helt absurt. Varför skulle någon ens försöka? Faktum är att många vill springa fort. Nästan omänskligt fort. Varför, kan man tänka? Människan har alltid velat ta allting till nästa nivå. Vad det än gäller – utforskande av rymden: först månen och nu mars och kanske ännu längre. Kärnkraft – både fission och om vi får till det, fusion. Tittar vi på världsrekorden i löpning har de ökat markant det senaste århundradet. Mer än man för hundra år sedan trodde var möjligt. Vi optimerar våra träningsformer och vår kost. Vi tämjer våra psyken mer och mer. Man kan undra var detta kommer att leda mänskligheten, på sikt. Både inom löpningen i synnerhet och inom idrott i största allmänhet. Samt förstås i övriga områden av mänsklig aktivitet.

En fin tanke är att dem som är i exempelvis handikapp-OS på något sätt skulle kunna prestera lika bra som dem som idag tävlar i vanliga OS. Det vore fantastiskt om mänskligheten kunde komma på ett sätt att lyfta dem som har det lite svårare till nya höjder. Det gäller förstås inte bara inom idrotten utan även i samhället i övrigt. Tänk om de med inlärningssvårigheter i skolan kunde få lära sig lika mycket och lätt (inte lätt objektivt sätt, men jämfört med dem som har det svårt i skolan). Tänk om alla på något sätt kunde optimera sin inlärning så att de alla kunde få lära sig allt det som finns att lära sig. Vore det inte underbart? Världen skulle vara en helt annan och ett paradis skulle ta form.

Man hinner tänka mycket när man springer, såvida man inte kör så hårt att det inte går att tänka på något annat än att bara klara av att ta sig framåt steg efter steg. Kanske funderar man på hur man ska kunna göra världen lite bättre. Kanske funderar man på det kommande mötet efter lunch. Kanske tänker man på att man gärna vill hinna vara med i Vasaloppet detta år. Kanske låter man hellre någon annan sköta tänkandet och lyssnar på en podcast eller en ljudbok. Oavsett vilket kan du tänka på allt detta du nu läst nästa gång du försöker öka farten: i din slutspurt eller i spurt-intervallet. Springer du snabbt nog? Och hur kommer det sig att du så gärna vill?